Modersfamnen

Jag mins ett hem af evig frid,

Dit stormen aldrig hann,

Der solens stråle, varm och blid

På klarblå himmel brann.

Det hemmet var så ljust, så gladt,

Der trifdes jag så väl.

Dess bild har lyst så mången natt

I drömmen för min själ.

Det hemmet var min moders barm,

Nu är den stängd för mig,

Nu står jag här så svag och arm

På lifvets öde stig.

Ej mer du lyssnar till min bön,

När quällens timma slår,

Och höljer med en dröm så skön

Mitt hjertas djupa sår.

O blif dock alltid hos mig när

Med samma kärleksdoft,

Och gör min själ för himlen kär,

Och fri från jordens stoft!

Då bor jag än, som förr så nöjd,

I samma lugna hamn,

Och minns än' med barnslig fröjd

Din ljufva modersfamn.