Necken

Qvällens guldmoln fästet kransa

Elfvorna på ängen dansa

Och den bladbekrönte Necken

gigan rör i silverbäcken:/

Liten pilt bland strandens pilar

i violens ånga hvilar

klangen hör från källans vatten

ropar i den stilla natten:

Gubbe hvarför spela?

kan det smärtorna fördela?

Fritt du skog och mark må lifva

skall Guds barn dock aldrig blifva!

Paradisets månskensnätter,

Edens blomsterkrönta slätter,

ljusets englar i det höga

aldrig skådar dem ditt öga.

Tårar gubbens anlet skölja

Ned han dyker i sin bölja.

Gigan tystnar. Aldrig Necken

spelar mer i slifverbäcken.