O, Arranmore!

O, Arranmore, skön Arranmore!

Jag drömt om dig ibland,

Hur fri uti min ungdoms vår

Jag gick uppå din strand.

Så mângen stig jag trampat se'n

I nöjets rosenlund,

Men aldrig fann jag dock igen

Min lefnads morgonstund.

Hur glad på dina klippors höjd

I solens sken jag stod,

Med hjertat dansande af fröjd,

Som skeppen på din flod!

Och när med sina strålars krans

Till vester solen kom,

Det Eden sökte i dess glans,

Som skalden sjunger om, --

Det Eden, der den tappre bor

Uti ett fridens land,

Hvars tinnar man sig skönja tror

I aftonsolens brand.

En dröm, så dyster, men så sann!

Det landet i det blå

Är likt min ungdoms hopp, som brann

Så ljust, -- men falskt också.