Sången

Så är sagan nu om sången,

så det ädla Suomifolket,

så den vise barden säger:

Sången är av sorg upprunnen,

men av sång är glädje vunnen.

Långt i fjärran ödemarkens

vindomsusade, förgätna,

sorgsna mo, vid insjöns stränder

och den höga åsens branter,

står en koja, gömd och ringa.

Låg är kojan, hög är furan,

högt är forsens dån, och mäktigt

mer än alla mänskotankar

slår naturens stora hjärta.

Runotar, den ädla sångens

höga moder, bor i kojan,

bor allena, bor i armod,

bor i sorg och bor i längtan,

sällare än lyckans skötbarn,

rikare än kungadöttrar,

icke heller alltför ensam.

Många spår till kojan leda,

lätta spår, som vända tyngre,

med ett sviket hopp, tillbaka.

Kom en dag en munter yngling:

"Frid med dig, du sångarmoder,

diktens ädla fostrarinna!

Länge dina spår jag följde,

sökte dig i stadens vimmel,

sökte dig i bygdens lekar,

sökte dig i tärnans löjen

och vid bägarns rand förgäves.

Nu, o moder, ett mig lova:

lär mig sångens gudagåva!"

Runotar, den ädla sångens

höga moder, log och sade:

"Fann du icke mig i staden,

ej i bygdens glada lekar,

ej i tärnans lätta löjen

och vid bräddade pokalen;

varför kom du hit till öde

tuvans ljung och vågens flöde?"

Sade ynglingen: "O moder,

vid din härd vill jag förbliva,

dina furor vill jag slöjda,

tusen år jag stum vill lyssna

här på dina tusen sånger

och den första och den sista

djupt uti mitt minne rista."

Sade sångens visa moder:

"Tusen år kan du förbliva,

tusen sånger kan jag giva,

och den första och den sista

kan du djupt i minnet rista.

Och dock kan jag dig ej lova

sångens goda gudagåva."

Sade ynglingen bedrövad:

"Öppen är min själ, mitt öra;

vad skall jag, o moder, göra?"

Sade Runotar, den visa:

"Gå allen i ödemarken,

göm en sorg uti ditt hjärta,

då skall sången ro dig giva,

självmant dina läppar liva.

Sången är av sorg upprunnen,

men är sångens gåva funnen,

se, så är din sorg försvunnen,

oförgänglig glädje vunnen."