Svanen

Ensam öfver oceanen

stum och hopplös simmar svanen:

vågorna, som barmen skölja,

svalka ej hans hjärtas brand.

Ej han aktar, hvart han seglar,

endast samma jag han speglar

uti samma kalla bölja,

som ej känner någon strand.

Ej han knotar, ej han klagar,

endast jagar, evigt jagar

vattnets skuggor, hafvets hägring

rastlöst ifrån våg till våg.

Ingenstädes vill han landa,

djupets tomma enahanda

fängslar mer än all den fägring,

som vid stranden förr han såg.

Stundom längtar han tillbaka

till sitt hem och till sin maka,

till de evigt gröna lundar,

som omkransade hans sjö.

Men förgäfves nu han brinner,

lifvets mål alltmer försvinner:

snart han yrar, svindlar, blundar,

kan ej lefva, får ej dö.

För hans blickar, dimomgjutet,

utaf ingen gräns omslutet,

ett oändligt rike glänser

uti tusen färgers prål;

men det kan i bild ej fattas.

Kärleken och ögat mattas,

hjärtats längtan söker gränser,

tankens riddarfärd ett mål.

Gäckad, ångerfull kanhända,

från sin längtans tomma riken

skall en gång han återvända

till den strand han öfvergaf.

Vilsne seglarn då skall finna

i den strandomslutna viken,

hvad han aldrig skulle hinna

på ett ändlöst öde haf.