Sylvias visa

Hvem är du, fria och klara ton,

som går i skog och i dalar,

som ljuder långt ur den öde mon

och högt ur skyarna talar,

som hviskar sakta i vindens sus

och dånar mäktigt i vågens brus

och som mitt hjärta hugsvalar?

Jag är en fågel i luftens sal,

som lyfter högt mina vingar;

jag är en vind öfver berg och dal,

som lätt i topparna svingar;

jag är en våg i den klara vik;

jag är en ängel från himmelrik,

som alla sorger betvingar.

Jag är den smältande silfversång

från vårens dallrande strängar;

jag är den klaraste källas språng

ur skogens mjukaste sängar;

jag är den svala, den friska röst,

som väller upp ur naturens bröst

likt doft ur blommande ängar.

Jag smyger stilla till sorgens stig

och smärtans ensliga tårar

och hviskar sakta: kom ut till mig

och tro på kommande vårar!

Jag har en fröjd för ditt fria val,

jag har en läkdom för hvarje kval,

som än ditt innersta sårar.

Kom ut till mig, du förgråtne vän,

till vår och frid och försoning!

O huru stor är Guds godhet än,

hur full af nåd och förskoning!

Hur hög hans himmel! Hur blått hans haf!

Hur grön, hur herrlig den jord han gaf

oss bleka blomster till boning!

Kom ut, kom ut, och var fri och ung,

ty hoppets dagar de randas!

Kom, var en fågel som jag, och sjung

hur skönt det dock är att andas,

att andas ut i den gröna hamn,

naturens älskade modersfamn,

där ljus och skugga de blandas.

Ty vida världen är fri och grön,

fast mycket tvång bor därinne;

och Finlands bygd är så rik och skön,

fast mycket armod vi finne;

och sången strålar af glädje här,

fast litet sväfvande vemod bär

af vårens korthet ett minne.

Vårt sätt att glädjas är så en gång,

det står ej mer till att dölja;

vi lärde det af vår fågelsång

och strandens hviskande bölja.

Ja ja, det är litet sorg däri;

men Finlands bygd är dock glad och fri,

så länge hafven den skölja.