Till aftonstjernan.

Stjerna, qvällens dotter, du,

Säg mig, hvad du skådar nu?

Ser du från din trygga borg

Mer af glädje eller sorg?

Kanske på ett stormigt haf

Seglarn nu från böljans graf

Än med fruktan, än med hopp

Blickar mot din ledning opp.

Kanske i en bortglömd dal,

Ensamt lemnadt med sitt qval,

Söker nu ett krossadt bröst

I ditt milda öga tröst.

Kanske att på dig som bäst

Någon trogen flicka fäst

Sina blickar och begär

Att sin älsklings möta der. --

Ser du seglarns kosa störd,

Låt den bli till rätta förd!

Ser du sorgen, qvald och glömd,

Håll din ljusa tröst ej gömd!

Men om du min flicka ser,

Sänd en vänlig stråle ner,

Se'n du skrifvit i dess sken

Att jag väntar längese'n.