Till en Flicka

Nej, tag igen din bok,

Hvit och ofläckad än!

En hand, mer lugn och klok,

Må fylla den.

Tanken är ren och skär,

Ren som

ditt

sinne bjöd,

Men ack, hvart ord förtär

Kärlekens glöd.

Dock om du mig den ger,

Då skall den skänka mig,

När på dess blad jag ser,

Minnet af dig, --

Som du så hvit och skär,

Som du för skär och hvit,

Att låta vildt begär

Smyga sig dit.

Kanske om från din blick

Fjerran jag sökt min stig,

Lugnare då jag fick

Tänka på dig.

Ett språk jag söka må,

Värdigt sin ljufva lott,

Ord, som ej bränna få,

Men skina blott.

Och som på hafvets rymd

Sjömannen för sin bok,

Ledd af en stjerna, skymd

I molnens dok;

Så må om stormars brus

Vittna för dig min sång,

Du med ditt dolda ljus

Leder min gång.