Tonernas lif

Evig är skönheten, evig som ljùset,

Strömmande ut ifrån Skaparens thron.

Vårdad af englar och vårdad i gruset,

Är hon densamma i sångarens ton,

Målarens tafla och diktarens lekar.

Aldrig sitt himmelska ursprung hon nekar,

Ingen hon stöter med köld från sin barm,

Der hans dyrkan är flärdfri och varm.

Skönhet i tonernas ljudande vågor!

Himmel och jord bara offer åt dig;

Glömska du gjuter i själarnas plågor,

Vallmo du strör på de lidandes stig,

Söfver den hopplöse ljufligt i drömmar,

Tröstar med välljud hvart hjerta som ömmar,

Såradt af sorgens och saknadens qval,

Uti jordlifvets dimmiga dal.

Evig är ock hvarje ton som försonar

Menniskans själ med det sköna och Gud.

Sången på luftiga vågor förtonar;

Själen, som fattar dess himmelska ljud,

Blefhan dock värmd af den ton som försvunnit:

Sångarn deri har odödlighet vunnit.

Sången må fritt med minuten förgå:

I sin frukt är den evig ändå.