Dofta, dofta, blomma min!

Dofta, dofta, blomma min!

under höga lindar.

Gjut din milda vällukt in

uti vårens vindar:

akta dock, att solens bad

icke bleker dina [blad,

ej din syn förblindar.]

Dofta, dofta, blomma min!

uti sommardagar.

Le och älska, hed och brinn:

ingen sorg dig jagar.

Njut din sommar -- tiden går:

snart kanske du ensam [står

i din höst och klagar.]

Må ej nattens frost dig na,

dagens glöd dig skona!

Ma en blick så himmelsbla

vredgad vind försona!

Men när dagen slocknar ut,

lik konvolveln sammanslut

bedjande din krona.

Ej, o blomma, vet du hvad

verldens öga fägnar,

ej hvarför hvar fjäril glad

dig sin hyllning egnar.

På dig sjelf du ger ej akt,

och din oskuld är den makt,

som din fägring hägnar.

O, hur gerna till mitt bröst

ville jag dig trycka!

Undan lifvets sorgsna höst

ville jag dig rycka.

Lära dina ögons språk,

tröstas efter dagens tråk

af ditt hjertas lycka.

Men ditt milda väsens frid

vågar jag ej störa.

Vakna, somna, blyg och blid!

Ingen skall dig röra.

Men din ljufva andedrägt

må till mig hvar vänlig flägt

på sin vinge föra.

Ej din fägring hösten nar,

tiden ej försvagar.

Hjertats oskuld har en vår,

nyfödd alla dagar.

Dofta, dofta, blomma min!

Le och älska, bed och brinn

uti sommardagar!