Min själ, vak upp

Min själ, vak upp ur dina tunga drömmar,

se allting jublar, mark och lundar tala,

och vederkvickelse från höjden strömmar,

min själ, vak upp, min själ låt dig hugsvala.

Ej ängslans mörka makter mer dig kväve,

och dådlöst tvivels sjuka tankar vike,

fritt över kvalm och dunkel högt du sväve.

Dig själv förtro, din sköna längtans rike!

Ren luftens röster och det tysta suset

i dunkla träd en gryning spå som bräcker:

min själ, finns ingen röst som dig uppväcker!

Min själ, vak upp, dig höj på spänstig vinge,

och utur mörkret stark din längtan svinge:

jag skall, jag vill, ja måste fram till ljuset!