Sensommar

När inne i skogens dunklaste

djup ej rosorna mera glöda,

men blommande ljungen åt mossklädt

stup lyser med klockor röda,

då vill jag dig tälja, min hjärtanskär,

en saga, som känd är vida,

en saga om kärlek, som glöder skär

utan att vissan tida.

Den liknar ljungen å skyhögt berg,

som lyser rodnande fager,

när blek öfver parkernas gula färg

skimrar en höstlig dager.

Den blommar, när locken hvitnar till snö

och åldern kinderna fårar,

den hoppas, när hjärtats slag vilja dö,

ännu på nya vårar.