Aftonen

Kvällen är kommen.

Trött av resan

från andarnas värld

han flämtande sitter,

i högblå mantel

brämad med guld,

på klippans topp

och blickar tyst

i dalarna neder.

En korg med blomster

dem änglar brutit

vid randen av Edens

kryssande floder

han leende bär

på den svanvita armen.

En blomma han ger

åt alla därur,

en skänk från den eviga,

kärleksrika

fadren i höjden.

Åt betraktelsens vän

en blyg viol;

en skimrande lilja

åt samvetsfriden;

åt smärtan en vallmo,

åt glädjen en ros.

Mig intet du ger,

o stjärnprydde ängel!

Ej en livande fläkt

åt det domnande hjärtat,

ej en svalkande tår

åt den brännande oron?

O, svara! Vad såg du

däruppe hos Gud

i den gyllene tavlan

skrivet om mig? -

Glimmar i livets

bok mitt namn?

Är det tecknat, o ängel,

i försonarens hand? -

Men intet du svarar.

Evigt stumma

äro de budskap

som själen besöka

i häktets natt.

Blott ur symbolers

dunkla spegel

de gåtlikt predika

den eviga viljan.

Ty frågar jag fåfängt

den bleka kvällen;

där ung och glad

med Fosfors fackla

i guldröd hand

bland klingande lärkor

han leende svävar

i den rosiga charen.