En grav

På min örtagård blekt faller kvällsstjärnans ljus,

i min lind går den suckande höstvindens sus

och höstkvällens skuggfloder flöda.

Blicka milt, o min stjärna, gå sakta, o vind,

sjung din sorgesång vyssjande stilla, min lind,

som du sjöng för slumrande döda!

Ty här vilar en ros, som jag förr hade kär.

örvissnad och fallen i hösten hon är.

Signad är sömnens gåva!

När man givit sin glans och sin färg och sin doft,

är det gott att få somna och varda till stoft.