Emiren i Bengador

Ack visste du, för dig jag lågar,

som stjernan för sin himmel der,

dig söker, lik det bi som tågar

till blomman som dess nektar bär

då du komme i qvällens timma,

när Ganges våg så stilla blir,

och när daggens tårar glimma,

ja när daggens tårar glimma,

i rosens lund till din Emir.

Der, min ljufva sköna,

träden dunkelt gröna

SYSTEMi aftonrodnans prakt,

blommor, daggigt friska

näktergal och siska,

alla ljufligt hviska

alla om kärlek blott.

Ack finge jag dig åter höra

som förr en mild och stjernklar natt

du skänkte åt mitt tjusta öra

din stämmas rika perleskatt

då jag ville ge dig, o ljufva,

mitt Bengador, mitt stolta slott,

som i Ganges speglar sina lundar,

som i Ganges speglar sina lundar

och sina torn i hafvets glans.

Ack vet, så lätt som vågen flyter,

en vink af mig, en önskan blott

din ringa lott i glans förbyter

till sultaninnans sköna lott.

Ja i morgon skall du tro, o sköna,

att solen sjelf, att fästets Gud

stigit ned att dig få belöna

och kalla dig sin hulda brud.