Vid höstens början

Fast stormar kring min hydda gå

och töcken ljuset hölja,

min visa sjunger jag ändå,

jag vill dess maning följa.

Ty lugna dagar bidar jag,

på blåa himlar hoppas jag,

och klara stjernors glans skall

snart ånyo brinna.

Den trösten ej så

lätt förgår i nattens ro,

i stjernors spår skall

jag min frid väl finna.

Om jordens sommar blommat ut,

och solens prakt försvinner,

dock sångens vårlif ej tar slut,

dess famn af kärlek brinner.

Der tusen fröjder stå i knopp,

som ständigt skuta högre opp,

för himlens rena dag

dess blomsterlif skall vakna.

I evig glans då solen ler,

och hvart mitt tjusta öga ser

skall ljuset ej jag sakna.