Älven och snigeln

Den breda älf genom skogens barm

sitt blånande bälte drar.

Allt måste följa med makt och larm,

som trotsat dess bölja har.

Allt hastar till vredgade segrarens fot,

till skogens brusande älf,

stock, sten och träd och krypande rot,

att smickra och spegla sig själf.

Men snigeln på mossiga stenen en gång

fått fäste bland böljornas brus.

Den mäktige ryster, och gör förfång,

och spottar jämt på hans hus

Men snigeln håller sig stadigt fast,

densamme i ebb och flod,

föraktad att yttre fägring den brast,

men därför ej mindre god.

Så kom där en barfotad gosse glad

att plocka musslor vid strand.

Han bröt dem sakta ur vågens bad,

vår snigels hus däribland.

Men när ban öppnade det han såg

en ren, en strålande glans.

I musslans sargade sköte låg

den skönsta pärla som fanns.

Snart blef så älfven till is försatt.

Ty vinter följde på höst;

men pärlan smyckade dag och natt

den skönaste drottnings bröst.