Demanten på marssnön

På drivans snö där glimmar

en diamant så klar.

Ej fanns en tår, en pärla,

som högre skimrat har.

Utav en hemlig längtan

hon blänker himmelskt så:

hon blickar emot solen,

där skön den ses uppgå.

Vid foten av dess stråle

tillbedjande hon står

och kysser den i kärlek

och smälter i en tår.

O, sköna lott att älska

det högsta livet ter,

att stråla i dess solblick

och dö, när skönst den ler!