Grevinnans konterfej

Jag är den makt, som allt förmår,

jag är den evigt unga vår,

som genom tid och åldrar går,

föryngrar och förklarar.

Och till de gamla kommer jag,

jag andas på de vissna drag,

och nya rosor, nytt behag

jag än åt dem bevarar.

I kojan eller slottet född,

i vadmal klädd, på siden stödd,

med blommor eller puder strödd,

jag evigt är densamma.

Jag evigt kallar rosor opp,

ur de förgångna dagars lopp

och skapar nya vårars hopp

i höstens aftonflamma.

Och minnet är mitt glada namn,

och människohjärtat är mitt hamn.

Århundraden uti min famn

stå upp igen i blomma.

Och lycklig den, vars flydda dag

står skriven i mitt anletsdrag

med oförvissneligt behag,

när kvällarna blir skumma.