Harpolekaren och hans son

Luften tung och dagen varm.

Hed jag haft att vandra,

gossen på min ena arm,

harpan på min andra

harpan trött vid strängalåt,

sonen trött vid sanddjup stråt.

Hvila godt jag unnar

harpan och min Gunnar.

Nu en milsvid tempelsal,

byggd af gran och furu,

öppnar sig med skugga sval

och jag lyssnar, huru

bäcken sorlar klar och ren,

siskan kvittrar på sin gren,

furudunklet nunnar

för min lille Gunnar.

Dagen dör, en fuktig vind

andas öfver tegen,

och min gosses väna kind

lutas mot min egen.

Mörknad himmels stjärnebloss

blinka: Gunnar, kom till oss!

Ljufva änglamunnar

hviska: du vår Gunnar!

Utur ödesdjupen fram

många källor välla.

en är bittert hälsosam:

det är sorgens källa.

Väl jag vet, du käre vän,

att du dricka skall ur den,

men för lastens brunnar

gud beskydde Gunnar!

Granen växte stark och rak,

och hon vedergällde

under snöbetungadt tak

den, som henne fällde

mildt med brasans ljus och glöd.

Kraftig växt och ädel död,

ber jag, Gud förunnar

sångarbarnet Gunnar.