Hertig Magnus

Hertig Magnus från sitt fönster

drömmande ser Vätterns bölja,

månbelyst och sval och klangrik

slottets fasta murar skölja;

tunga kval hans själ förvirrat,

att sin gode far han mistat,

och att blod i strömmar flutit

för hans bröders skull, som tvistat.

Hertig Magnus från sitt fönster

ser i vattnets ljusa dager

liten sjönymf ljufligt vagga,

sjungande och fri och fager

»Hertig Magnus,» så hon sjunger,

»kom till mig från slottet höga,

att ditt ädla sjuka hjärta

i den svala böljan löga,

låt mig kyssa få din tinning,

sköna prins, låt dig beveka,

kasta dig i mina armar,

på gullharpan skall jag leka!»

Hertig Magnus från sitt fönster,

tjusad utaf nymfens fägring,

sprang i vattnet, lät sig föras

af sin undersköna hägring,

bars omkring tills morgon grydde,

af den väna vattenanden,

och blef funnen bland violer,

oskadd, slumrande på stranden.