Höstkväll

Solen går ned, och molnen vandra med vefullt sinne

hän öfver skummande sjö, öfver susande skogars skymning.

Måsen skriar på ödsligt skär

falken dväljes i klyftans skygd

trött att jaga han gömt sin näbb

vingens af skurar tyngda dun.

Solen gick ned, det mörknar allt mer öfver moens furor,

mörknar om bergen, där ränniln suckar i ljung ock mossa.

Tvinsjukt dröjer ett gulblekt sken

öfver västliga kullars rand,

dagens hviskande afsked tonar

sorgset i tätnande skuggor bort.

Regnets fall på hällarna sorlar af vemods sägner

födda af molnens jordkringsväfvande skumma tankar;

sjöns emot stranden brutna våg

brusar af dunkla ödens gång;

röster, skälfvande hemskt af smärta,

ropa i stormen ur skogens djup.

Ensam ute i öde nejd, mot fuktig klippa

lutad, står förtrollad en vandrare, lyss och njuter.

Känner hans själ en samklang med

sången, som höjes af stjärnlös natt?

Dör hans ve som en sakta ton i

höstens väldiga sorgedikt?