Jone havsfärd

Bäst som skeppet låg för ankar

Under strandens gröna bankar,

Då stod skepparen på däck och skrek:

"Hej, västanväder, blås!

Hej, I jungmän och matroser,

Som föslusten er bland roser,

Glömmen lundens turturdufvor för den salta

vågens mås!"

Och se här går skeppet på den saltande våg,

Och små dalmasar hänga i dess tackel och tåg;

Och den krigsherrn där på backen

Med den bakåtböjda nacken,

Han som super bakom seglet, är kaptenen, glad

i håg.

Men all skyns och djupsens drakar

Gny och spy, och skeppet skakar,

Så att skepparn tappar flaskan midt i hafvets

vilda göl.

Då i vredesmod han ryter:

"Det är nätt att skutan flyter.

Hvem är tjockast af allt folket?

Vi få kasta ut en knöl."

Och se här står Jona, den beskedelige man!

Han är stor och grof och vördig, som en sådan

karl står an.

Han är blek om anletsdragen,

Och han håller sig för magen;

Man kan se, att han är ganska sjuk och önskar

sig i land.

Men vi veta ut af skriften,

Huru Jona slapp ur griften,

Se'n han drifvit långt och länge uti hafvets

vilda svaj;

Och när visas hur syrtuten,

När som hvalen stängde truten,

Vardt beskuren och förvandlad till en något

spräkt kavaj.

Och se här går Jona på den grönskande strand!

Hur han ler emot en skylt, som sticker ut på

vänster hand!

Och se här står han vid disken

Och begär en sup på fisken,

Och jag önskar samma goda åt hvar yngling i

vårt land.