Kyssen

Räck mig de väna läpparnas kalk, fast drycken han ger mig

städse i ljuvaste fröjd blandade saknadens kval!

Aldrig du närmat min mun, förrän, gripen av trånad, min ande

slet i de känsliga band stoftet på honom har lagt.

Liksom en fånge vid vinterns slut, när en smekande vårfläkt

spelar från blånad sky in i hans fängelsevalv,

trycker mot gallret sin kind och andas och njuter men känner

dubbelt i njutningens stund tyngden av bojan han bär;

så när din kyss, så frisk som västan på blommande ängar,

skön som en ros i sin knopp, kom till min fängslade själ,

spratt i bojan hon upp och trängde mot läpparnas stängsel,

ivrig att svinga sig bort, svinga i frihet och ljus

hän till den värld, där ditt innersta jag, du älskade, dväljes,

där, för att, död för mig själv, evigt få leva i dig.