Näcken

Djup stod färgen på fura på sten,

Furor och stenar, de kasta skuggor hän

I skummande silver och gull.

Sitter på stenen i skuggans breda famn,

Svartlockig gosse, så bleknad som en hamn,

Och trevar med stråke på sträng.

Neckens gullharpa spela opp en dans,

Gigan går efter och mistar all sin sans

För elvkung med silver i skägg.

Gossen var blott min egen fantasi -

Necken var forsen, som brusade förbi

Och stänkte sitt skum på min kind.