Orions bälte

O, huru stilla stråla Guds klara ögon blå!

O, huru sköna skimra de tusen stjernor små!

O, hur de blicka blida

Till jordens qvalm och qvida,

Och o, hur hög och herrlig är Herrens himmel då!

Der stod en qväll på stranden af enslig nord en mö,

Hon var så varm som våren, så hvit som vinterns snö.

Till Orion den höga

Såg tyst den ömmas öga,

Och hennes tankar gingo, som vågor gå i sjö.

Och långt från hennes längtan och bortom fjerran fjäll

Stod uti stum begrundning en yngling samma qväll.

Hans blickar flögo vida

Till Orion den blida,

Hans hjerta slog i blommor, som ros på klippans häll.

När så den enas blickar i blåa höjdens hem

Den andras blickar mötte, fast ingen visste hvem,

Fast berg och sjö och slätter,

Fast dagar och fast nätter,

Fast hundramila drifvor sig lägrat mellan dem;

Då glimmade i glädje de sköna stjernor små,

Då strålade så stilla Guds klara ögon blå.

De blickade så blida

På jordens qvalm och qvida,

Och herrlig och högtidlig var Herrens himmel då.