Serenad

Re'n släckt är lampan i min flickas kammar,

Ett blekrött månsken blott på rutan flammar

Och genom slöjan, fäst för den, jag ser

Den skönes bild ej mer.

Snart skall hon bäddens trygga fristad hinna;

Se'n, blyga Cynthia, bliv min spejarinna,

Och yppa vänligt hvad du skåda fått

För mig och natten blott.

Om med en blick, där himlen strålar åter,

Hon sammanknyter händerna och gråter

Och talar ord, som blott en ängel hör,

Sin aftonbön hon gör.

Men om den höljda barmen rörs och bäfvar,

Ett leende på rosenläppen sväfvar,

Och kindens låga sakta tänder sig,

Då drömmer hon om mig.