Svartsjukans nätter

O dröm, o himmelskt ljufva dröm! Om dig

skall jag för nejdens kala fjällar tala,

tills deras missljud-vanda echo glömma

de rop af smärta, dem de hört af mig,

och vänja sig att af sig sjelfva stamma

den häpne vandrarn glädje blott till mötes. –

Så sakta då, o skog, din tysta susning!

Och hämma, bäck, ditt muntra språng en stund!

Och, klippor, höjen edra gråa hjessor!

Och, nejdens alla andar, hören – hören!

Det var en qväll, en nordisk sommarkväll,

en qväll, då solen icke går till hvila

vid hjordens barm, men kysser henne blott,

och skyndar åter opp till dagens fröjder;

det var en qväll, – den vida vestern låg

och dvaldes i ett haf af guld och saffran,

och öfver österns gröna kullor summo,

likt rosengårdar i det stilla blå

de skära, purpurstänkta molnens flockar.

I dagg och vällust låg naturen stum,

och jag – jag vandrade bland hennes under,

stum såsom hon. Jag kände ingen sorg,

men medvetslös uti mitt hjerta bodde

ett stilla qval ändå, som jägarns lod

i örnens sönderskjutna sida dröjer.

Men när han sitter se'n på klippans spets'

och mänger dagens strålar der med blod,

då känner han uti sin barm en plåga,

men vet ej, hvarifrån den kom, och när

den slutas; så med vemod, som jag ej

begrep, en gåta för mig sjelf, jag gick

på fältets fägring, vacklande och sluten.

När hastigt, fjerran från, ett sakta ljud,

som af en lutas lätt berörda strängar,

i samklang döende, mitt öra hann.

Jag lyssnade. – Ännu en ton, ännu

en suck af andarne i lutans boja,

och se'n ett lugn, en stillhet överallt,

lik lugnet på den qvällbelysta fjärden,

och vattnets dallring byts till spegelglans.

På en gång skingrades min smärta nu,

och jag var lätt till mods igen som blomman,

när fästets källor flödat ut och hvalfvet

ånyo mot den tårbestänkta klarnar,

men medvetslös, som blommans, var min fröjd.

En sorglös trånad dref mig mot den nejd,

ifrån hvars famn de milda ljuden kommo.

Jag skyndade, som lyft af vingar, dit

och lyssnade, och lyssnade ånyo.

Så kom jag till en park, der stam vid stam

mot ljusens pilar höjde gröna sköldar,

och ingen fläkt af aftonvinden hann

den friska helgedomens svala skymning.

Det syntes icke menskospår i den,

ej spår af dessa fräcka sköflarhänder,

som sätta konstens stela krona opp

uppå ruiner af naturens fägring.

I blomning stod der hvarje ört på marken,

i sommarskrud stod varje träd:– en flock

af luftens fjäderklädda barn allenast

satt drömmande emellan löfven der,

och sången slumrade på deras tungor.

Jag stannade, jag visste icke mer

af någon lidelse, af någon tanke;

mitt väsen var som skeppet är på hafvet,

när ingen svallvåg mot dess sida slår

och ingen vind dess slappa segel fyller.

Men nu – nu klang en himmelsk ton igen,

och plötsligt ljödu lutans alla strängar

en rik, högtidlig harmoni, som snart

melodiskt fylldes af en qvinnostämma.

Hvad nyss var sänkt i sömn, spratt opp på nytt:

Hvar fogel öppnade sin näbb till sång,

hvart löf i parken skälfde, och ett regn

af dagg föll dallrande af varje blomma.

Och jag, jag hörde rösten mig så nära

och kände den, – och det var Minnas röst.

Men stod du en gång, svept i dimmans flor,

på kullens spets, af våren famnad,

och drack en rosenånga, fast du ej

de röda skålar såg, hvarur den flödde,

och badade i värme dina lemmar,

fast värmens källa doldes för din blick,

och såg du då en flyktig storm förjaga

den lätta dimman, såg du berg och dal

förtroligt träda fram ur formlösheten,

och såg du då med klara ögon glad

de vänner, som din vällust nyss beredde;

då vet du, hvad jag var och hvad jag blef

det ögonblick, jag Minnas stämma hörde.

Ty hvad jag lidit, hvad i långa år

jag njutit såsom ljuft och tänkt som sällt,

stod i förklarad glans inför min själ,

och kärleken gick som sol deröfver.

Förbannad från mitt hjärtas ljusa Eden

var dock en enda tanke – var dock den:

Att Minna, Minna ägdes af en annan.

Jag kände blott min sällhet, visste blott

att hon och jag i verlden fanns – ej annat,

när jag i jublande förtjusning sprang

den korta väg, som skilde oss ännu,

och föll på böjda knän vid hennes fötter.

Men hon, ej skrämd, ej öfverraskad, såg

så ömt förtroligt leende på mig,

som om jag länge stått hos henne redan;

hon såg, som barnet på sin engel ser,

när modern bäddat vaggan mjuk och drömmen

då genast leder fram den välbekante.

Ej ljöd dock lutan mer. Det byttes ej

ett brutet ord, en vingad suck af oss:

Men på den lätta brygga, begges blickar

emellan våra hjertans himlar slogo,

gick kärleken, i tusen former klädd,

att vexla njutningar och vexla boning.

Tills, famn ej mera skild från famn, och mun

ej stängd från mun, jag låg i hennes armar

och kände svallningen af hennes barm,

och drack dess tårbestänkta kinders dagg

och domnade af vällust bort – och väcktes.