Teodora

Det frasar af silke, det strålar af rubiner,

Det böljar af bländande guldbrokad

Och natten är stilla och fullmånen skiner

I glans öfver kejsarens stoltastad.

Och skuggorna falla så mörka och stora

På gatornas glättade mar morsten.

Hon kommer, kejsarinnan, hon nalkas, Teodora,

I full månens skimrande, skälfvande sken.

Nu, nalkas Teodora min lustgård i natten,

När österlandets rosor stå röda som blod,

Och svagt sorlar springbrunnens plaskande vatten,

Och månljuset dallrar kring Astarots stod.

Hon kommer med smygande fotsteg som knarra så sakta,

Så sakta på gångarnas sand,

Hon nalkas med lemmar som skälfva

Och darra af lågande lustars omättliga brand.

Teodora, jag vill kyssa dina läppar, som befalla

Och kyssa och smila i samma sekund,

Kejsarinna, jag vill kyssa din hånande, kalla

Och törstande heta, förrädiska mun...

Jag vill dricka dina blickar, som tvinga och suga,

Jag vill smeka ditt eldröda, doftande hår.

Teodora, jag vill tro dina eder, som ljuga,

Jag vill glöm ma fördärfvet, som följer ditt spar!