Till Frigga

Mig ej lockar din skatt, Afrikas gyllne flod!

Ej din perla jag sökt, strålande Ocean!

Friggas hjerta mig lockar,

Röjdt i tårade ögats dagg.

O, hur ringa för mig vore en gränslös verld,

Med dess solar af guld, med dess demanters sken,

Mot den verld jag med henne

Hänryckt gömmer i sluten famn.

Hvad af stoftet hon lånt, vad hon af himlen har,

Kan jag skilja det mer, än på vår sommarsky

Hvad blott aftonen målar

Eller morgonens blomsterhand?

Tanke svindlar och syn, när i dess blick jag ser,

Liksom såge jag ned i ett omätligt djup,

Tills jag spritter ur dvalan

Vid en kyss af dess purpurmund.

Säg, hvar fostrades du, leende engel, säg!

Tills du sänkte dig ned, och åt ditt rosentjäll

Gaf gestalten af Frigga,

Att försköna min vandring här.

Mulnar banan ibland, skjuter ett törne fram,

Suckar anden engång, tryckt af sin bojas ok,

O, hur saligt att ila

I den älskades armar då!

Jorden smeker min fot, ljuv som en vårvind der,

Lifvets fjettrande tyngd lätt som en bubbla käns,

Och af svällande pulsar

Vaggas själen till Gudars ro.