Till Thérèse Hahl. Den 25 Oktober 1902

Sången klang i barnaåren

frisk som bäckens glada brus,

och den klang i ungdomsvåren

lika munter lika ljus.

Hur än år på år försvinner,

blir du evigt den du var,

lika stark din kärlek brinner,

sången klingar lika klar.

Lärde du af näktergalen

sångens konst en sommarkväll

när han sjöng i gröna dalen

under rosig himlapell?

Lärde du af hafvets vågor

att förr alltid bli dig lik,

när bestänkt med purpurlågor

vågen vaggade mot stilla vik?

Nej, det var helt visst ditt hjärta

som dig lärde fröjd och sång,

lärde dig att lindra andras smärta,

och att själf dock blifva evigt ung!