Rosenknoppen

Mitt hjärta är en rosenknopp,

så sluten och så tyst,

Dock längtar den att vecklas opp,

af solens stråle kysst.

Den öppnas stilla, blad vid blad

sig blyga tränga fram,

Jag är därvid ibland så glad,

ibland så allvarsam.

En labyrint af stilla glöd

jag tyst inom mig bär

Och då min kind blir hastigt röd,

dess återsken det är.

När rosen vissnat har till stoft;

flyg då ännu min sång

Som hjärtats sista rosendoft

till honom än en gång!