Bittida i skog

Ett rosendesken,

det glimmar på gren,

och daggen har fallit

på tufvor och sten.

Och luften är sval

i skogarnas sal,

och fåglarna kvittra i björk och i al.

På axeln jag kastar mitt trogna gevär,

sex liljekonvaljer dess mynning bär.

Därborta vid strand

af vågornas rand,

där glimmar en ruta

i morgonens brand,

och röken i byn,

han stiger mot skyn,

som människoböner mot himmelens bryn.

Lätt vaknar en blixt ur mitt blommiga rör,

och berget mig svarar, och skogen hör.

För lek och för hot

vid furornas rot

flyr tufvornas tjäder

i hast för min fot.

Den rädda må fly,

jag riktar mitt bly

mot örnen, som seglar i himmelens sky.

Från soliga höjder, fri, trotsig och ung,

fall stolt uti blommor, du molnets kung!