Den ringa gåven

Ägde jag de tusen blommor utan namn och utan tal,

som i våren födas, knoppas, vissna, dö i lund och dal,

alla, alla gladt jag strödde, hulda flicka, på din stig,

nöjd om du vid deras dofter tänkte blott en gång på mig.

Ägde jag de tusen pärlor, gömda uti hafvets grus,

glimmande som nattens stjärnor, strålande som dagens ljus,

alla band jag till en krona, band dem kring ditt mörka hår,

blott i deras klara skimmer glänste ock för mig en tår.

Men jag äger inga blommor, inga pärlor äger jag,

har blott tusen, tusen tankar i mitt hjärta natt och dag;

alla knoppas de som blommor, och som pärlor skimra de,

när jag tyst i mina drömmar ser din bild emot mig le.

Hvad jag har, det ger jag gärna; tag min arma blomstergård!

Tag mitt hjärtas bleka drömmar, tag dem, dyra, i din vård!

Du är våren, som hvar blomma väcker upp till lif och dag,

och det djupa mörka hafvet med dess dolda skatt är jag.