Dvärgens hämnd

Det ståndar en dvärg i bergets natt.

Han hamrar och smider på guldets skatt.

Det glöder och vitnar på gnistrande häll,

han hånler och sjunger med röst så gäll:

"Från sol och värme och blommor och träd

oss mänskorna drivit i bergen ned;

vi hata den stolta, den rovlystna ätt,

vi hava ett tärande gift dem beret.

Vi smida i fjällen det flammande guld,

som mänskan fördärvar och störtar i skuld.

Vi hava i vilda i stupande schakt

försåtligt skymtande ner det lagt.

Vi ge det en glans så underbar,

som människans hjärta allsmäktigt drar;

hon störtar efter dess granna glöd

från sol och himmel till natt och död.

Det fäller svärdet ur hjältens hand,

det bryter ed och förråder land,

förgiftar kärlekens rosende band

och skapar stöld vid Guds altarrand.

Det dödar oskuld i tärnans barm

och gör sen själen på tro så arm,

förgiftar ynglingens glada mod

och sprider is i hans varma blod.