Sylvias julvisa

Och nu är det jul i min älskade nord;

Är det jul i hvart hjerta också?

Grenljusen de brinna på rågade bord,

Och barnen i väntan stå.

Der borta i taket, der hänger han än,

Den bur, som har fångat min trognaste vän,

Och sången har tystnat

I fängelseborg;

O, hvem har ett hjerta för sångarens sorg?

Jag bor i de eviga vårarnas land,

Der glödande drufvorna gro.

Cypresserna dofta vid hafvets strand;

Der har jag mitt ensliga bo.

Det flammande Etna, det gnistrar så skönt;

Och luften är vårlig, och gräset är grönt,

Orangernas ånga

Ur skogorna går,

Och ljuf mandolinen om kärlek slår.

Cypresserna dofta. Det brusande haf

I silfver mot stranden bryts;

Vid foten af Etna, der är en graf,

Hvars sorg uti blommor byts.

Der slumrar en gäst ifrån nordens dal;

Och nu är det jul i hans fädernesal.

Hvem sjunger din visa,

Som fordom en gång?

Hör, Sylvia sjunger din hembygds sång!

Och stråla, du klaraste stjerna i skyn,

Se ned på min älskade nord!

Och när du går bort under himmelens bryn,

Välsigna min fädernejord!

I blommande vårar, på gyllene strand,

Hvar finnes ett land som mitt fädernesland?

För dig vill jag sjunga

Om kärlek och vår,

Så länge din Sylvias hjerta slår.