Tjensteflickan

Om re'n vid helga klockors ljud

Jag stode i min högtidsskrud

Och såge natt och dimmor fly

Och söndan's sköna morgon gry!

Förbi är veckans möda då;

Till ottesången får jag gå,

Och träffa nära kyrkan den,

Som saknat veckan ut sin vän.

Han står väl då på förhand re'n

På kyrkobackens brant allen

Och blickar öfver träskets längd

På slädornas och folkets mängd.

Och jag är den, som eftersöks:

Och tåget nalkas, skaran öks,

Och plötsligt syns jag deribland

Och räcker honom gladt min hand.

Nu, muntra syrsa, sjung din sång,

Tills pertan brunnit ut en gång,

Och jag får gå till sängs igen

Och drömma om mitt hjertas vän.

Jag sitter här och spinner nu,

Och rullen är ej half ännu;

Och Gud vet, när jag spunnit ut,

Och när den långa qvälln tar slut!