Till ett skönt barn

Venus kom en gång på ljusa dagen,

då bland blommor leende du låg,

trots sin gudom blev hon ljuvt bedragen

utav synens skönhet som hon såg.

Med en kyss hon i sin vagn dig höjde,

troende att hennes son det var,

och gudinnan först sitt misstag röjde,

då hon fann att du ej vingar bar.

Vem fördömer väl Psykes villa,

när hon trött, uppå sin öde stig,

mot ditt sköna hjärta lutad stilla,

vid sin Amors hjärta drömmer sig?

Ingen båge i din hand man finner,

intet koger du på skuldran bär.

Du har högre makt. Du hjärtan vinner,

fast du utan list och vapen är.