Snöklockan

Det faller i flockar, det faller i fler,

Det snöar kring nordanlanden,

Och skogarna bädda sig mer och mer

I drifvornas hvita täcke ner,

Och fiskarens skuta du öde ser,

Der den ligger kringfrusen vid stranden.

Det hviner i vinden, så kall som is,

Och furorna mumla och buga.

I djupa snön en vandrare sis

Med frusna händer stjäla sig ris

Att få en knapphändig brasa på spis

I fattigmans bräckliga stuga.

Men vårsol ställde en stilla bön

Till dalens drifva, som smälte.

Långt innan marken än blifvit grön,

Hon väckte en liten blomma ur snön,

En drömmande snöklocka, ljuflig och skön?

Som löste sig fri från sitt bälte.

Välkommen, du blomma, så blyg och skär,

Som växer vid snön upp ur jorden.

För långa vintern, som hemma är,

Ett hjertligt löfte du innebär.

Du lilla blomma, du är oss kär,

Du lofvar oss sommar i norden.