Carina

Vad sörjer du över och är så blek,

Carina, min vita duva?

Sörjer du över att lyckan svek,

att nöden ej flydde för lek och smek,

för kärlekens kutter och ljuva?

Ack, mången älskat mer än du

och måste övergiven nu

ensam på sorgerna ruva.

Vad sörjer du över, min lilja skär,

och lutar din krona mot marken?

Sörjer du över att vintern är när,

som alla de späda blommor förtär

Och härjar träden till barken?

Ack, mången var mer skön än du

och lutar bruten stängel nu

mot vissnade systrar i parken.

Vad sörjer du över mitt väna vif

och knotar mot eviga lagar?

Sörjer du över ditt unga liv

och jordens oro och strid och kiv

och över de kommande dagar?

Ack, mången var mer ung än du

och är av sorg i graven nu.

Vad sörjer du över och klagar!