Stjärnhimmelen

De glimmande ljus

I himmelens hus,

Hur saligt de skåda

På jordenes grus!

Hos dem är ej qval

Och sorg eller våda,

Der Herren får råda

I stjernornas sal.

De vandra sin gång,

Fast vägen är lång,

Och aldrig de vika

För syndernas tvång.

I tusende år

Så brunno de lika

Så klara och rika,

Som ännu i går.

O Gud, som har lagt

osägelig prakt

i stjärnornas lycka,

hur stor är din makt.

Men vi äro stoft;

vi föda och flykta,

när dagarna lykta

som blommornas doft.

Jag fattiga barn,

Jag flyktiga flarn,

Som vandrar med smärta

I syndernas garn,

Jag skådar med gladt,

Fast bäfvande hjerta

Till alla de bjerta

Små stjernornas natt.

Mitt klappande bröst

Förnimmer en tröst.

Der ljuder så kärlig

Mitt samvetes röst:

»Gud ensam är stor

Och stark och förfärlig.

Evinnerligt herrlig

I höjden han bor.»

»Vår ringhet är spord;

Ett stoft är vår jord!

Och dock är oss gifvet

Guds heliga ord.

Guds Son stod här opp;

A lltsen är det skrifvet:

Det eviga lifvet

Är menniskans hopp.»