Morgonstråle

Kom, vackra morgonstråle,

kom klar och skär i österns rand,

på vindens lätta fåle

sträck ut kring haf och land!

Kom att oss bry,

färga ny

dagens hy

och hvar mulen morgonsky!

De tysta djupa vatten

i sund och vikar sofvo nyss

sin söta sömn i natten

vid tusen stjärnors kyss.

[Vinden han drog

tidigt nog

öfver skog,

tills hvar bölja vaken log.]

Det gnistrar och det glimmar

som eld och guld i morgonskyn,

och hvarje bölja simmar

så rosenröd om hyn.

Silfret jag såg,

hur det låg

öfver våg,

och jag själf blef rik i håg.

Hvad månde björken tänka,

där, lutad öfver vikens glans,

han ser i vattnet blänka

de gröna lockars krans?

Alarnas ätt

sköter lätt

och kokett

framför spegeln sin toilett.

Låt se om abborrn nappar

och blanka idens stim sig ter,

mitt vad jag annars tappar,

sin kyss ej Selma ger.

Ack jag min tok,

var jag klok?

Ref och krok

offrar jag åt kärlekens ok.

Här vill jag kasta ankar

vid brinken nära holmens strand.

Stor sak om mina tankar

gå förr än jag i land.

Vänligt och täckt

blommors släkt

med hvar fläkt

sänder hit sin andedräkt.

Vår lilla röda stuga

bland al och björk så bra syns här;

jag kunde se en fluga

på Selmas fönster där.

Vackraste vän,

sofver än

du i den,

fast så skön är morgonen?

Holla! Dök flötet under?

Nu blir det allvar, märker jag;

välkomna, glada kunder,

och huggen stadigt tag!

Gör ej besvär;

men... se där

röd och skär

Selma, Selma, Selma är!