Säg mig du lilla fogel

Säg mig, du lilla fogel,

Der mellan almens blad,

Hur kan du ständigt sjunga

Och ständigt vara glad?

Jag hör din röst hvar morgon,

Jag hör den hvarje qväll,

Men lika ren är stämman

Och tonen lika säll.

Ditt förråd är så ringa,

Din boning är så trång,

Dock ser du mot din hydda

Och sjunger hvarje gång.

[Du samlar inga skördar,

Och inga kan du så;]

Du vet ej morgondagen

Och är så nöjd ändå.

Hur ges det icke mången,

Som gods och håfvor fått,

Som land och riken äger

Och bor i gyllne slott,

Men helsar dock med suckar

Och tårbegjuten blick

Den sol, hvars uppgångstimme

Nu nyss din lofsång fick!

Hur skulle icke menskan

Din ringa lott försmå,

Och hon, den otacksamma,

Är mindre nöjd ändå.

Ditt späda hjerta krossa,

Det stode henne fritt;

Dock prisar du ditt öde,

Och hon förbannar sitt.

Hvi blickar hon mot höjden

Så knotande, så kallt?

Hvad ägde hon att fordra,

Då Skaparen gaf allt?

Då jordens glädje ligger

För hennes fötter ner,

Hvi ser hon stolt på slafven

Och suckar efter mer?

Nej, sjung du, lilla fogel,

Om njutning hvarje gång,

Och aldrig skall jag blanda

En klagan med din sång.

Kom, bygg ditt bo hvar sommar

Invid mitt tjäll ännu,

Och lär mig qväll och morgon

Att vara säll som du.