Det bestående

Ej blommorna små för döden förskräckas

af våren de väckas och blomstrande stå.

Men solen, hon går sin glänsande gång

fast vägen är lång. Det kan icke fela

att lifvet består, en lag går igenom det hela.

Det säger jag dig min ande som sörjer

och irrblosset spörjer om ljus på din stig.

Dess glans är ej ren men flämtar så matt

och bytes i natt. Hvi skulle du sätta

din fot i dess sken? Guds vägar alla äro rätta.

Var glad och var säll i solsken och dimma

i morgonens timma i lefnadens qväll.

Hvad kärleken ger Gif honom igen

Och hoppas på den som urverket drifver

och tager det ner. Ty Gud har han varit och blifver.