Lärkan

Högre uppsteg dagen,

Glädjen och behagen

Väcktes ur sin långa vinterdvala;

Vårens krans blef bunden,

Göken gol i lunden,

Och kring hyddan flög min kända svala;

Luften ljöd och skogen,

Minsta fågel trogen

Gjöt i stämmor späda hjärtats brand.

Allas fröjd jag hörde;

Djupast dock mig rörde,

Lärkans ljufva lott i himlarunden:

Varmast sågs den ömma

Om sin kärlek drömma,

Och om sällheten af lifs sekunden;

Hvarje ton hon sände,

Der till skyn hon lände,

Tycktes klinga i mitt öra så:

Lycklig den, som inga

Hårda bojor tvinga,

Att den fria etlierns rymd försaka;

Som för sången buren,

Ständigt ser naturen

I gestalterne af vår och maka!

Så jag qvädas hörde;

Echo återförde

Mångfördubblad hennes sång till mig.

Blott med solen följa

Öfver land och bölja,

Än till Söderns hem och än till Nordens

Kyssas först i dalen,

Sen i ethersalen,

Sjunga känslans salighet och jordens;

— Hvilken lott du njuter!

Hvilken fröjd du sluter,

Lärka, Lärka, i din lilla bann!