Vårsparfven

Sparfven sjöng för vårens drifvor

djupt i skog,

Sjöng om sippor och om vifvor,

sjöng och dog.

Strax var ej likväl hans hjerta

riktigt kallt

och för glöden hos hans smärta

vårsnön smalt.

Kom så, vid en vink af sunnan,

vårens hopp,

Stego då, der snön brast unnan,

sippor opp;

Syntes, vänliga och milda,

rundt omkring

den förfrusne sparfven bilda

sorgsen ring.

Ensligt lif bland stela klippor;

oförstådt;

Död af köld, men graf af sippor:

sångarlott!