Varning

Se konvaljerna små

mellan tuvorna stå,

och de sprida sin ånga så sällt.

Deras vällukt är sann,

och de ge ingen ann

än just den, deras Herre beställt.

Men den munnen som log,

då på läpparne dog

detta ord, som ditt älskande öra förnam,

Giv nu akt, noga akt,

att den leende mun ej en kommande stund

bringar lättrogna hjärtat på skam.

Om du skådar i sjön

och ser böljan så grön,

hur hon bärs av de blånande hav;

Då du vet vad du ser,

hon ej bjuder dig mer

än den kyliga famnen till grav;

Men om handen dig räcks

och om famnen dig sträcks

av den vän, nyss dig svor både kärlek och tro:

Då giv akt, noga akt,

att den himmel dig bjöds ej av vinter föröds

innan sommaren får hälsa ditt bo.

Vad jag sjungit i dag

är dig ej till behag,

men den sången är ljuvlig ändå;

Djupt till hjärtat den går

och sitt blödande spår

han där trycker men svalkar också;

Vill du höra dess

ljud och dess

varnande bud ”Lär dig älska, försaka, mer älska likväl!”

Och giv akt, noga akt,

att det ord som du hört

ej din ömhet förstört,

men en gud har väckt upp i din själ.