Vinternatt

Låt oss åka sakta,

låt oss dock betrakta

skogens vita slott,

golvens marmorstenar,

vita valv av grenar,

som till himlen nått.

Ej ett snöstoft röres,

under valven höres

ingen vinds musik,

snön har rett alkover,

och därinne sover

sommarns frusna lik.

Iskristaller stöda

lägret, där den döda

sig till vila lagt,

vita sängomhängen

sväva över sängen,

enar hålla vakt.

Och metalliskt kalla

månestrålar falla

ned i öde sal,

och från alla kanter

gnistra diamanter

i oändligt tal.

Stjärnorna med sorgens

silver smycka borgens

genombrutna tak,

dunkla skuggor glida

sakta genom vida

skymtande gemak.