Du är mig när

Bort till din graf så vill jag gå,

när vinterns flingor falla;

som klara stjärnor lysa då

de ljufva minnen alla.

Du är ej död du lefver än,

du sväfvar öfver kullen;

det är blott stoftet af min vän,

som multnar ner i mullen.

Din ande, flicka, är mig när,

och ifrån rymder ljusa

en sällsam ro den till mig bär,

när nattens stormar brusa.

Det sägs, att kärleken är stark --

ej döden ens den släcker.

Du är mig när, fast frusen mark

det kalla stoftet täcker.