Den heliga natten

Det sväfvar ett stilla, domnande sus

Kring slumrande örternas sängar,

Och silfrade dimmors villande ljus

Nu darrar på Betlehems ängar.

Det hörs ej ens sakta

Ett hviskande ord,

Men herdarne vakta

En betande hjord,

Det hvilar en slöja af snöhvit färg

På vågiga kullar och fjärran bärg.

Du kommer i natt, o heliga fröjd,

Att gästa de låge och ringe.

En engel från himlens saliga höjd

Står nära med strålande vinge.

I arme, ej rädens!

Han kommit, er vän!

O fröjdens och glädens,

I vallaremän!

Det klingar en stämma ur töcknens flor:

«Jag bådar er glädje, osägligt stor!«

Då skiner på höjd, då klarnar i dal

Ett skimmer, som dunklet betvingar.

Hvad himmelska härars växande tal!

Hvad stjärnljusomglittrade vingar!

Då ljudar i natten,

Som tonande gång

Af spelande vatten,

Instiktelsens sång:

«Vår Gud vare ära, på jorden frid,

Åt mänskor en vilja barmhärtigt blid!«

Vi skynda väl, säg, vi ila väl med?

Med herdarne må vi oss gläda!

Vi hasta till krubban, böja oss ned

För barnet, det milda, det späda.

O saliga timma,

Då ljuset går opp

Ur villande dimma

För bäfvande hopp!

I världen vårt lif var så sorgetungt;

Du, heliga barn, gör det ljust och lugnt.